Tror det var minus 20 ute när vi satt i taxin på väg mot Arlanda för 32 dar sedan.
Vi var exalterade som två småpojkar på julafton. Filmade oss själva, sjöng i taxin, skrek konstiga ord högt, garvade och smidde planer på hur jävla perfekt allt skulle vara när vi satte ner våra fötter i främmande land.
Och framförallt: Vilka megapotter vi girigt skulle dra åt vårt håll över pokerbordet.

Och det var då jag insåg det: det kommer inte bli ett dugg så.

För det blir det aldrig. Å det är precis det som är meningen.

Till att börja med kom vi två timmar innan incheckningen på Arlanda öppnade.
 Mitt internet krånglade å väl i Lissabon blev vi ekonomiskt våldtagna av taxichaffisen.
I Rio sög den 42 gradiga värmen nästan all energin från kroppen och i Mexico loosa jag kreditkortet i Valladolid (låter inte det som ett lugnande medel förresten…?. ).
I L.A och Vegas spelade vi bort Puerto Ricos hela försvarsbudget och i Tokyo var hotellrummet inte större än att Mackan kunde sitta på toaletten å samtidigt plocka ut nötter från minibaren.

I Hong Kong missade vi båten till Macau å i Macau missade vi rivern på Wynn. I Bangkok blev vi sjuka.
Och nu ska vi hem.

Jag hade kunnat sluta där men det hade varit en lögnaktig krönika.

För vi har haft skitkul!
Trots ovanstående beskrivning.
Eller på grund av. Jag vet inte. Men en sak vet jag: Förväntningar är av ondo!! För när är förväntningar någonting bra? Blir det som du förväntat dig då har du ju redan upplevt det i fantasin och den reella upplevelsen blir bara en repetition. Blir det inte som du förväntat dig, jag då blir du besviken. Det är en lose-lose situation. Är ni med?

Ok jag e ingen Wittgenstein och mina studieskulder i filosofi är väl ungefär lika stort som Robert Aschbergs schampokonto men ändå, hear me out.

Visst, vi hade velat vinna sjuka summor i poker. Haft rum på 80 kvadratmeter och varit kärnfriska hela tiden. Men varför? Varför ska livet på resande fot vara annorlunda än det man har hemma. Det är same shit different place egentligen. Samma inre kamper men BETYDLIGT bättre uppgångar. Så är det bara.

Ta Rio. Visst det var 42 grader å kvävningskänslor när man gick ut men vad kan slå en Sambakväll i Lapa eller en pokerkväll i Copa där Mackan fuskar så han ofrivilligt börjar rycka med ena ögat?  För så var det och ni kommer få höra hans bekännelse i vår sista webfilm.

Eller när vi låg dubbelvikta över våra egna lustigheter när vi hittade Doyle Brunsons pojkrum i den 1500 år gamla indianstaden Chichen Itza. Ok, ni kanske inte hade lika roligt men det kunde ju inte vi veta.

Och sen kom USA och LA där vi mizzinazzen åkte direkt till Commerce Casino och spelade skjortan av turnkåta amerikakineser. Att det dagen efter gick käpprätt åt riverhelvetet är smällar man får ta.
Eller som Svenska spel får ta.
För så var det. Vi bodde i samma rum, delade samma säng, åt cheap charlie käk på de billigaste syltorna bara för att ha pengar över till spel. Det kallar jag moneymanagement ladies and gentlemen!

Och sen, å det här känns lite i hjärtat, var det den famösa våldtäkten Las Vegas. Eller våldtäkt är fel ord. Vegas hängde upp oss i fötterna i medeltida kedjor och lät fulla pokerwannabees kalasa på våra benpipor tills det bara var en liten liten bankrulle kvar.  Mackan gick värst åt men även jag fick fly Bellagio högröd om kinderna. Ändå åkte vi till brottsplatsen dagen därpå, kysste våra bödlar och fortsatte kasta marker omkring som om inget hade hänt.
Varför?
Det är roligt med poker!

Natten därpå drog vi återigen direkt till Commerce Casino.
Nej , dont ask!

Tokyo blev därför ett vattenhål. Visst vi hade ett prelgame med en viss Erik Seidel men det luktade high stake och vi hade liksom inte fler bostadsrätter i Sverige att inteckna.
Istället blev det till att festa en aning i mina gamla kvarter (har ju jobbat i Tokyo), äta världens bästa sushi och lyssna på Mackan snarkningar i världens minsta rum och säng. Och jag menar ”säng” som i singularis. För det fanns bara en. Den var 110 cm bred och vi delade den i fyra dar. Jag kände Mackans håriga lår mot mina på natten. Det var djupt obehagligt och förklarar varför jag hade svårt att somna.
Fel! Jag hade inte svårt att somna jag var LIVRÄDD för att somna. Vi har ju kommit närmare varandra under resan men jag kunde inte ta gift på att Mackan var säker på gränserna mellan platonisk och erotisk kärlek. Kanske skulle han ta chansen att ”råka” röra vid mina genitalier när han ”sov”, kanske skulle han göra det öppet, skippa drinkarna, kasta av sig täcket och helt enkelt ge mig en okristlig omgång i den kyliga Tokyonatten Jag var inte säker varför jag låg på helspänn med blicken stadigt fäst vid den japanska stuckaturen. 
 Blev dock lite stött att han inte ens försökte. Jag menar, visst jag har gått upp några kilo men så jävla ful är jag inte!

Sen var det dags för Macau och poker igen. Måste säga att fanns det nåt ställe vi inte gillade så var det Macau. Skabbigt, ofräscht och dålig poker. Fast jag vann tillbaka nästan allt jag loosa i Vegas och sen dök Dan Glimne upp. Lite småfull tror jag. Och då blev stället som förbytt. Så så här i efterhand var Macau kanske inte så dumt i alla fall.

Väl i Hong Kong blev jag sjuk och stannade hemma när Mackan förlorade 5K hos ett pokergäng i Causaway Bay i centrala Hong Kong. Tur för mig. Otur för Mackan. Igen. Men vi var rörande överens. Hong Kong hade nåt. Och hade vi bara haft tid att stanna hade vi upptäckt vad det var också.

Å då sitter jag då här i min rottingstol och slötittar ut över det turkosa vattnet och lyssnar. Det har slutat sjunga men jag fortsätter fråga mig själv:
Blev det som vi förväntade oss?
Absolut inte.
Och Tack gode Gud för det!!

Kram och Trevlig Vår.

Anders S. Nilsson

Avsnitt 6 tar upp spelpersonligheten fisk…

Vad är det som gör att just Kineser är ett så hängivna och spelar så mycket? Har dom läggning för spel? Kan dom räkna ut slumpfaktorn på ett rouletthjul? Nåt måste det ju vara då många av dom nästan lägger 80% av sin vakna tid på kasinon. Jag har inte hittat nåt svar på detta än men vad man kan säga med säkerhet är att när dom väl hittar ett game går dom in med 100% hängivenhet och slutar inte förrän dom har tripplat som minst.

Första kasinot vi besökte i Macau var mäktiga Wynn. Väl inne såg vi ut över kanske 2000 kvadratmeter spelbord. 90% av ytan var tyvärr inte poker utan alla andra varianter av spel som man bara vid blicken inte förstår sig på ens om man försöker. Det är massor av känslor som flyger genom rummet och asiaterna är högljudda när dom vinner eller förlorar – mycket väldigt likt pokerfolkets uttryck vid liknande situationer.

Mest märkligt är att dom vid tex Baccarat har en stor rail på kanske 40, 50 pers som står och åhhh´ar sig när nån bekant vinner eller förlorar stort.Jag tycker det är fascinerande med hur olika spel tilltalar en på helt olika sätt. Hur kan Curling bli en spännande sport? Vad är det som lockar ut folk att titta på formula 1 tävlingar? Du ser bilen i ca 1 sek o sen är den helt borta tills nästa bil susar förbi.

Jag är själv inte uppvuxen med att följa sporten och läsa sportbladet men jag kan ändå känna spänningen när Sverige spelar VM i fotboll. Om man tex jämför trav mot galopp så finner jag det senare så mycket mer spännande. Den är mer live på någe vis. Det verkar Kineserna också tycka då just Horse Racing är ett av Hong Kongs största och mest underhållande intresse.

Jag kan förstå att dom gillar galopptävlingar. Det är högt tempo. En här-och-nu-känsla och ett jäkla drag! Folk står på läktarna och skriker ut sin hästs namn eller nummer och folk blir helt uppsluppna av racet. Det är full fart! Ganska mycket precis tvärt om vad trav erbjuder.
 
Att sitta på en skrinda och låta en häst dra dig runt är ju väldigt likt att åka hästdroska. Fast du ska ingen stans. Du ska bara runt gräsmattan i mitten och det enda du får göra är att sitta på arslet och som mest styra lite lite vänster då o då. Kanske använda pisksnärtan nån enstaka gång men då har det gått långt och hästen måste vara väldigt trött eller olydig. Detta är ju så ospännande det kan bli enligt min mening. Ändå är det så makalöst populärt i Sverige och folk spelar som tokar och följer trav-tv som aldrig förr. Märkligt – men jag föraktar inte trav för det. Smaken är som baken. Jag är en pokerdonk som kan få lyckokänslor av att se en skön flopp. Det är lika sjukt det.

Ett spel som verkade vara extra populärt låg breve vårt pokerrum och var rätt udda. En enorm grupp railare igen står bakom 10 spelare som sitter runt ett bord. I mitten står en “Dealer” som sköter tre tärningar i storlek med dom man oftast ser hängandes på backspegeln i en raggarbil. Dock utan fluff och wunderbaums. Dessa tre ligger på en slags grytplatta. Grytplattan har ett stållock. När spelarna satsat vad dom tror att tärningarna skall bringa för summor lägger “Tärningschefen” över stållocket och trycker på en knapp som gör att tärningarna studsar hårt upp och ner under locket i några sekunder. När satsningarna är klara – lyfter han på locket igen och folk vinner enbart på slump om dom träffat rätt och förutsatt rätt totalsumma osv. Noll skill men kanske jätteroligt att spela. Det tyckte Asiaterna iaf och fan vilket liv dom förde varje gång grytlocket lyftes : )

Hade inte tid o vänta på ett säte så vi hoppade in och tog en middagsgrind på Pokerrummet istället. Alltid spännande. Alltid. : )

/Mackan

Avsnitt 5 behandlar företeelsen slow roll…

För man kan bli tokig i Vegas. Det händer att man blir det åt det glada hållet men oftast vänder sig galenskapen inåt. Jag talar naturligtvis om pokergrindande i timme efter timme. Och det värsta stadie man kan hamna i stavas upprättelse. Upprättelse från utköpningar, kalla kort och diverse riverhoror. Eller riverhoror, förresten, det mer adekvata ordet borde vara det motsatta, dvs rivertorskar. För dom betalar i princip vad som helst för att få till det på femte gatan.

Men den här krönikan skulle ju handla om Tokyo..?
Ja, och det är precis det den gör. För i Tokyo finns ingen poker. Visst, det finns illegala homegames men vem orkar kasta sig ur elden och in i…elden.

Nej låt Tokyo vara Tokyo.
En zon fri från Poker. För det är precis det man behöver ibland. Om inte annat så för att bli bättre i poker. Där man får perspektiv, en andningspaus och en påminnelse om att allt inte handlar om bad beats, otroliga klonkar och riggade turnar. Där du i lugn och ro och utan känslomässiga blockeringar kan tänka till och betrakta ditt spel med nyktra ögon. För när man lämnar det analytiska och systematiska spelet och istället ger sig hän åt en jakt på upprättelse, känsloutspel och vendettor så brukar det gå åt fanders. Och då ska man inte bara ta ett djupt andetag och räkna till tio. Du ska lämna bordet ta 8000 andetag och räkna stegen till närmaste flygplats. Eller till din bostad beroende på huruvida du reser för svenska spel eller inte.

Är då Tokyo verkligen det idealiska för att ta det lugnt?
Nej, tvärtom. Det är en galen stad med barer som öppnar 05.00 å stänger tre på eftermiddagen, stressade människor och en stadsbild som stavas trängsel, trängsel, trängsel. Och de flesta har munskydd. Ganska ironiskt när man får röka överallt.  Men trots detta är det ett andningshål. En oas. Just av den anledningen att det i-n-t-e-f-i-n-n-s-p-o-k-e-r!

Men det betyder inte att det inte finns spel. Fast som nästan allt i Tokyo är också det en märklig, främmande och lite bisarr sysselsättning. Spelet heter Pachinko och du hittar det i stora salar, s.k Pachinko Parlors där rader av hyperkoncentrerade japaner sitter som fastnaglade framför något som ser ut som ett miniflipperspel på högkant. Och tillsammans spelar dom…kula. Ja, du läste rätt. Dom spelar fan kula!

Förutsättningarna är enkla. Du letar upp ditt lokala Pachinko Parlor, går in och köper ett antal stålkulor och sätter dig framför maskinen. Stoppar in kulorna som sen skjuts iväg och staplas på varandra i en genomskinlig cylinder. Kommer någon av dina kulor ovanpå en vinnande specialkula så har du vunnit. Och priset är…fler kulor. Och sådär håller det på. De kulor du vunnit kan du sedan byta mot cigaretter, kex(!) eller godis.

Visst finns det illegala Pachinko ställen där du får cash. Men polisen har knappast gjort några arresteringar i ärendet. Om japaner är osedvanligt skötsamma eller om den lokala maffian, Yakuza, är för mäktig för att bråka med låter jag vara osagt.

Men en sak som slår mig är ifall man kan tilta i Pachinko?
Kan man sitta och whina över kalla kulor?
Eller bli utköpt av en initialt sämre kula?
Eller leta upp bord med fiskkulor?
Jag vet inte men det borde rimligtvis finnas Pachinka grindare som en dag får nog. Tvingas fly från hela kulgrejen och få perspektiv på sin tillvaro.

Det kanske förklarar varför det kryllar av japanska turister i hela världen. De kanske i själva verket fått för mycket kula i huvudet och behöver en oas. Ett vattenhål där dom långsamt kommer till insikt att allt här i världen inte handlar om kulor.

I såf all vet jag hur dom känner sig.
Sayonara.
Anders S. Nilsson

Avsnitt 4 är det andra och sista som redogör för Doyle ’s ursprung…

Folk kan komma från kl 19 och bara köra en 2-drink-minimum som förfest o sen ge sig ut i nattens partypuls. Eller så sitter man från 19-01 o ser allihopa. Sist jag var här dök Steve Martin upp o överraskade med sin oanmälda närvaro. Sånt e ju förbannat kul. Nån superstar blev det tyvärr inte denna afton. Jag har ju sett i princip all comedy som går o se genom åren. Därför är det extra kul o se nyare komiker live som inte slagit igenom än men som håller en proffsnivå. Många var som man säger tekniskt skickliga men det fäste varken på mig eller Anders. Jag vill ha uppriktig Stand up som kommer från hjärta eller smärta. Alla hade bitar som var roliga men inte en enda var i närheten av tex Johan Glans när han är som bäst.

Dag 2 ville jag upp och kika på utsikten. Ni vet, Hollywoodskylten. Den kanske mest kända symbol för amerikansk film. Normalt sett stoltserar den ju i bergen ovanför Hollywood. Det gjorde den nu också – men inte med texten ”Hollywood” – utan ”Save the Peak”. Det visade sig att det är fullt krig mellan markägarna och en grupp kulturförsvarande aktivister. Ryktet gick att ägarna vill sälja markområdet skylten står på för ca 12 miljoner dollar. Dom som har lagt bud på att köpa marken vill bygga ett gäng lyxiga Mansions a la Hugh Hefner. För att ”förhindra” detta satt stora jättebokstäver över originalskylten. Ska bli intressant o följa utvecklingen.

Trots att L.A bjuder på mycket kultur och utbud av nöjen kände jag spontant att det var pokern som lockade mest. Vi har ju varit ute på resa sen den 1 februari nu. Anders hade tidigare varit på Commerce Casino och jag tyckte det lät helt rätt att åka dit direkt från flyget. Vi slängde i oss lite käk och sen blev det grind, grind och lite mer grind. De amerikanska spelarna vi träffade på bordet var överlag trevliga. Det var typiska grinders med säckiga byxor, utslitna tröjor och mörka glasögon.

Reglerna vid bordet fick oss däremot att förvirras. Dealern tar in den lilla blinden i potten preflop. När det är din tur att agera har du ju tomt framför dig och om du är det minsta ofokuserad kastar du såklart in summan av BB igen om du vill syna varpå dealern korrigerar dig och skjuter tillbaka överskottet du redan betalat. Rörigt som fan gentemot i Sverige där du synligt kompletterar din lilla blind till vad som är satsat. Sen var det helt ok att visa upp sin hand innan bordet hade agerat klart??

Även stringbet verkade vara helt ok. Jag och anders fick helt enkelt ta seden dit vi kom och när vi adapterat reglerna fortsatt vi nöta vidare. En efter en refillade på bordet efter normala utdragningar men våra händer fick märkligt nog stå denna natt.

Vi hade alltså en bra start i L.A och tog nu fart mot Vegas. Anders propsade på att visa mig Route 66. Det lät ju cool och varför inte? Anders är en vagabondare, en resemästare. Han har varit jorden runt flera gånger och bott på alla världens hörn. Han är en upptäcktsresande, med en jävla massa humor. Han ljuger sällan om upplevelser. Problemet var bara att denna väg knappt längre finns utskriven på kartan. Utan att överdriva tog det drygt två timmar för oss att hamna på den efterlängtade ökenvägen mot Vegas. Efter att vi hade stannat på 5 ställen för att fråga om vägen dit är vi typ vilse igen. Vi undrar: hur svårt ska det vara att skylta nåt som är så legendariskt? Tillslut stod vi vid ett rödljus och Anders vevade ner rutan o frågade bilen brevid. ”Route 66… Where the fukk is it?”… Då svarar dom instant: ”Ur on it sir”. LOL – Jag kände på mig att vi skulle kastat in en GPS. Denna transportsträcka mitt ute i nevadaöknen var hursomhelst en jäkla cool upplevelse.

Table Captain:
Man kommer till Vegas som pokerspelare med hopp om att händer ska stå. Att pokerrummen är fulla av berusade turister som har svårt att hitta vik med sina drömhänder trots att brädan visar att dom är tokslagna osv. När man kliver in i de enorma rummen blir man glad och lite spänd. Spänd på ett bra sätt – som inför ett ståuppgig. Man är sugen att gå in o bemästra och dominera. Jag och Anders analyserade mitt spel efter första natten och vi kom fram till att jag likt en roll kliver in i en karaktär. En pratig, glad, kontaktsökande, lurig grinder som ständigt byter växlar i såväl betningsmöster som att variera mina attacker och spela passivt aggressivt. En ofta vinnande stil som passar mig perfekt. Jag intar ”mr comedian” och försöker bakom mitt smattrande skaffa information om vad dom har för spelstil och händer. Bli ”kompis” med spelarna runt bordet. Det är inte så fult som det låter. Det är roligare o spela med folk som har konversation på bordet utöver Call – raise – all in & fold. Sen är det ju vansinnigt vackert att se att man med några blickar och lite acting kan få motståndaren att syna eller folda beroende på vad man önskar.

Fick in en obönhörlig fart och rutinen gick till på följande sätt. Varje gång en ny dealer kom till bordet så presenterade jag mig som ”marcus from sweden, welcome to the table sir…” med ett fett leende och tipsade 2 doll direkt. Kontakt etablerad. Sen sa jag – ”no problem sir, we work in a team”, och klappade dealern på axeln varpå bordet oftast skrattade och en skön energi skapades.

Varje gång det va limp till mig höjde jag 4-5 ggr blind som standard. Oftast rund-fold till mig men efter 1 timma av samma bullie-spel började jag få upp potterna till iaf 3-4 syn. Hade bra kortsnitt och träffade fint och allt gick vägen. Min käft glappade värre än när jag ståuppar. Stämningen är perfekt. Stacken byggs upp och man ser hur andra kämpar efter att hålla potterna nere.

Någon reraisar plötsligt 59 doll pre – jag tittar direkt över o säger att jag inte kan slå hans kungar o viker, varpå killen visar upp KK. Det är nästan löjligt lättläst och jag vet att känslan kom i min kropp starkare än på länge. ”Tänk om det alltid va så här”. Men så är det ju inte.

Det svåra är ju att behålla sinnesstämningen när 2 outarna är framme på river efter att man lastat allt man har på turn med t ex nötstege. Man vet att man har dom. Det är för dyrt och för dumt att syna och hoppas på en 3 outare. Men dom gör det och man ler men 1 % i magen känner på sig att nåt skit är på gång. River visar parad bräda och dom har satt rivrad kåk från lägsta tvåpar.

Känslan kan liknas vid Mexican bull poker som Anders gick igenom i förra krönikan. Du har nöten men när du blir utdragen släpper de in en fullständigt vansinnig tjur som stångar dig till månen. Man känner sig rapead och orättvist behandlad. Frågan är om känslan någonsin kommer försvinna. Tror inte det. Jag har ofta tänkt på att man skulle vilja ställa dåliga spelare inför rättegång för dåligt spel!

Pokertribunalen i Haag.
Igår på Venezian här i Vegas tog vi en turnering för o känna på motståndet. Klassisk freezout med 7.5k startstack. Tre limpar på 200 blinds. Stackarna ligger på runt 7k. En kille slår upp med AQ suit. En ryss reraisar som mitt-pos med 2,4 off. AQ synar. Floppen kommer regnbåge 2 A Q. Ryssen betar ut 500 och AQ reraisar 3k för o ta hem skiten direkt. Ryssen synar. Turn 3. AQ är all in och Ryssen synar blixt och sätter hela sin turnering på spel. River à 5 för att ge mongot stege. Alla suckar o mumlar runt bordet. Ryssen ler o säger – Grumpy table huh? AQ reser sig med uppgivenhet och ilska i kroppen. Man ser att han mår som en säck med skit. Ryssen ler igen o skakar på huvudet och samlar ihop första uppdubblingen.

Nästa hand höjer han upp 450 med 6d 3d. En reraisar till 2300 – En tredje går all in 4000. Vad gör ryssen? Han ser ”värde” och synar varpå initialraisarn går all in för 8000 doll. Nu är ryssen enligt honom själv ”comittad” och tar syn med ca 11 000 bakom.

Händerna visar AA och 99 mot ryssens 63. Floppen är A 82 med två ruter. Ingen annan har ruter och alla vet vart det bär. AA med sitt set sitter o hoppas på att bordet parar sig. Ryssen ställer sig upp ogenerat och skriker ”Diamonds!!!”. Turn klöver 9 och river blir såklart ruter 10.

Varför jag tar upp detta här är för att det är intressant att prata om rent mentalt. Hur gör man för att hantera mongon vid bordet? Man vill ju ha hans/hennes syner men allt för ofta känns det som om dumhet belönas.

Skulle man anmäla denna ryss till pokertribunalen i Haag där han måste försvara sig själv och sitt makalösa spel hade straffet blivit 58 års isolering för förräderi eller skenavrättning. Jag är osäker på lagtexten. Men han slutar inte där. Han fortsätter och han vinner varje pott i 25 min med sämsta handen utan undantag. AK höjer upp 8 ggr blind. Alla viker till Ryssen som glatt synar med Q2. Floppen är 10 10 3. Ryssen betar ut 2500 – ak all in 4900 och ryssen har tydligen värde igen och synar – turn river 2 Q. Finns rättvisan?

Sen hittar jag AJ och höjer upp halva min stack. Alla viker fram till honom som blixtsynar. Det kommer A 8 10. Jag är all in. Han synar me  A 2 och turn 8 river 8. Chopp chopp. **morr**.

Han fortsätter le och slår ut en till med sitt skitspel och nu sitter 8 andra och undrar vad för typ av poker han spelar. Han e fullständigt nykter och jag började ana att han var en highstakesgrinder som tappat typ 800 000 doll igår och bara hade kvar till inköpet av denna kvällsturre. Kanske han spelade i ren tilt? Hur mår sånna spelare? Har dom råd? Har dom kul? Uppenbarligen. Vann han? Skulle inte tro det. Anders kom ITM när det var 18 kvar av 180 och nån ryss satt inte kvar där 4 timmar senare. Det kändes så enormt skönt o höra.

Varför känns det skönt? Har ni haft den känslan? När man tittar tillbaka på hur en turnering gått på nätet eller live?.. ”hoppas inte den jäveln kom ITM…” hahaha.. Det kanske är ok att känna så. Att hantera otur mot turnissar är kanske nöten för att psykiskt överleva den press som poker ibland utsätter en för. Nu tar vi break från pokern 7 dagar. Välbehövt. Nästa stop Tokyo.

Over and out från Mackan Palm

Avsnitt 3 är det första som behandlar Doyle ’s ursprung…

Du sitter nu heads-up mot en livrädd själ då tjuren går till attack på nytt och med krafter från helvetet dunkar sitt väldiga huvud i bröstet på din sista kombattant. Han kläms fast mellan tjurens huvud och hals men lyckas slå sig loss och krypspringa till undsättning. Stel av skräck sitter du ensam kvar.

Grattis!
Du har just vunnit Mexican Bull poker.

Mexican bull Poker utövas av dödsföraktande rodeomachos som i nån morbid jakt på självbekräftelse leker ”last man sitting”. Problemet är att det har inte nånting med vare sig Mexico eller poker  att göra. I själva verket har Mexico lånat ut sitt namn till George W Bush lågpannade polare i Texas där den här varianten av Texas hold ém medelst kreatur utövas på diverse rodeotävlingar.

Men varför? Varför blanda in Mexico i nåt så efterblivet Jackassdumt som Mexican Bull Poker? Fan vet men en kvalificerad gissning är väl att en bredbent cowboy, efter att varit i Mexico å supit sig igenom sitt antabus för tredje gången, fått en snilleblixt och bestämt sig för att köra arga leken med ett bindgalet kreatur. Eller så var det nån stackare med seriös pokerabstinens som tjatade desperat på sina kompisar om att spela ett parti Texas hold em.
”Har du nån kortlek då?” frågade nån.
”Nej men jag har ett bord, fyra stolar och en sjuhelvetes jävla förbannad tjur! Kan det va nåt?”

Det förhåller nämligen sig på det märkliga viset att när man blandar in ordet Mexico i Poker så blir det något annat än poker. Det är som om Poker och Mexico tar ut varandra. En plus å minuspol där summan alltid är noll poker.

Ta den pokern (?) som vissa mexikanska män ägnar sig åt och som går under det ofantligt missvisande men kortfattade namnet ”Mexican Poker”. Det har inte någon ingrediens som påminner om poker utan går ut på att två tävlande tar fram en tom ölburk. De turas sedan om att försöka klyva den tomma ölburken mitt av med ett karateslag var åt gången. Efter ett tag går burken naturligtvis sönder och blottar sylvassa aluminiumkanter. Men skam den som ger sig. Hjälten ska koras och de slår nu handen rakt in i de uppbrutna metallkanterna. Vinnaren är den som klyver biran och slår sig igenom allt! Behöver jag säga att det brukar bli en rätt blodig historia.

En hastig gissning är väl att det utövas av killar med inte alltför höga studieskulder och ett IQ motsvarande ett genomsnittligt plankton. Men vi är alla olika och tydligen är Mexican Poker en populär spritlek bland mexikanska (understimulerade?) män.  Uppenbarligen känner de inte heller till att man får 50 öre för panten.

Tröttnar du eller din hand på Mexican poker på kan du ju alltid spela Mexican Jumping poker. Den har varken tjurar, ölburkar eller sargade händer som ingrediens utan är den som är mest likt poker. Åtminstone såtillvida att man använder sig av spelmarker. Men där tar likheterna slut. I ”Mexican Jumping Poker” försöker du helt enkelt få över marker från en stack till en annan genom att flippa över den översta markern på den ena stacken å förmå den att landa överst på den andra stacken. En åt gången tills den andra stacken är full. Kräver viss fingerfärdighet och förmodligen alltför mycket fritid.

Orden Mexico och Poker i en kombination har alltså på något sätt få klä skott för diverse lekar och upptåg som inte har med poker att göra överhuvudtaget.

Varför inte införa samma fenomen i Sverige och sätta Mexican framförallt som inte har med det andra att göra. Här är några förslag med tillhörande slogan:
Nu kan du fördjupa dig i ”Mexican matte” – en matkurs på Södertörns folkhögskola för dig som vill lära dig få till smala såser

Kom och prova vår ”Mexican dans” – En soffgrupp i sammet som du kan göra om till dubbelsäng.

Eller varför inte prova på ”Mexican mat” – En sällskapslek där tre tanter tävlar om att virka klart ett par vantar samtidigt som ett rasande vildsvin släpps in i rummet. Den som kommit längst på vanten vinner.

Mexican? Nej?
Mat? Nej?
”Mexican Mat”? Definitivt!

Anders S. Nilsson

Avsnitt 2 behandlar uttrycket hålpipa…