Flykten från Las Vegas var bestämd, lite bitterljuv men framförallt behövlig.

För man kan bli tokig i Vegas. Det händer att man blir det åt det glada hållet men oftast vänder sig galenskapen inåt. Jag talar naturligtvis om pokergrindande i timme efter timme. Och det värsta stadie man kan hamna i stavas upprättelse. Upprättelse från utköpningar, kalla kort och diverse riverhoror. Eller riverhoror, förresten, det mer adekvata ordet borde vara det motsatta, dvs rivertorskar. För dom betalar i princip vad som helst för att få till det på femte gatan.

Men den här krönikan skulle ju handla om Tokyo..?
Ja, och det är precis det den gör. För i Tokyo finns ingen poker. Visst, det finns illegala homegames men vem orkar kasta sig ur elden och in i…elden.

Nej låt Tokyo vara Tokyo.
En zon fri från Poker. För det är precis det man behöver ibland. Om inte annat så för att bli bättre i poker. Där man får perspektiv, en andningspaus och en påminnelse om att allt inte handlar om bad beats, otroliga klonkar och riggade turnar. Där du i lugn och ro och utan känslomässiga blockeringar kan tänka till och betrakta ditt spel med nyktra ögon. För när man lämnar det analytiska och systematiska spelet och istället ger sig hän åt en jakt på upprättelse, känsloutspel och vendettor så brukar det gå åt fanders. Och då ska man inte bara ta ett djupt andetag och räkna till tio. Du ska lämna bordet ta 8000 andetag och räkna stegen till närmaste flygplats. Eller till din bostad beroende på huruvida du reser för svenska spel eller inte.

Är då Tokyo verkligen det idealiska för att ta det lugnt?
Nej, tvärtom. Det är en galen stad med barer som öppnar 05.00 å stänger tre på eftermiddagen, stressade människor och en stadsbild som stavas trängsel, trängsel, trängsel. Och de flesta har munskydd. Ganska ironiskt när man får röka överallt.  Men trots detta är det ett andningshål. En oas. Just av den anledningen att det i-n-t-e-f-i-n-n-s-p-o-k-e-r!

Men det betyder inte att det inte finns spel. Fast som nästan allt i Tokyo är också det en märklig, främmande och lite bisarr sysselsättning. Spelet heter Pachinko och du hittar det i stora salar, s.k Pachinko Parlors där rader av hyperkoncentrerade japaner sitter som fastnaglade framför något som ser ut som ett miniflipperspel på högkant. Och tillsammans spelar dom…kula. Ja, du läste rätt. Dom spelar fan kula!

Förutsättningarna är enkla. Du letar upp ditt lokala Pachinko Parlor, går in och köper ett antal stålkulor och sätter dig framför maskinen. Stoppar in kulorna som sen skjuts iväg och staplas på varandra i en genomskinlig cylinder. Kommer någon av dina kulor ovanpå en vinnande specialkula så har du vunnit. Och priset är…fler kulor. Och sådär håller det på. De kulor du vunnit kan du sedan byta mot cigaretter, kex(!) eller godis.

Visst finns det illegala Pachinko ställen där du får cash. Men polisen har knappast gjort några arresteringar i ärendet. Om japaner är osedvanligt skötsamma eller om den lokala maffian, Yakuza, är för mäktig för att bråka med låter jag vara osagt.

Men en sak som slår mig är ifall man kan tilta i Pachinko?
Kan man sitta och whina över kalla kulor?
Eller bli utköpt av en initialt sämre kula?
Eller leta upp bord med fiskkulor?
Jag vet inte men det borde rimligtvis finnas Pachinka grindare som en dag får nog. Tvingas fly från hela kulgrejen och få perspektiv på sin tillvaro.

Det kanske förklarar varför det kryllar av japanska turister i hela världen. De kanske i själva verket fått för mycket kula i huvudet och behöver en oas. Ett vattenhål där dom långsamt kommer till insikt att allt här i världen inte handlar om kulor.

I såf all vet jag hur dom känner sig.
Sayonara.
Anders S. Nilsson

Sista fem posterna av Anders & Mackan

• Krönika: Thailand - March 4th, 2010
• Pokerns historia - Avsnitt 6: Fisk - February 28th, 2010
• Krönika: Hong Kong - February 27th, 2010
• Pokerns historia - Avsnitt 5: Slow roll - February 24th, 2010
• Pokerns historia – Avsnitt 4: Doyle’s ursprung (del 2) - February 19th, 2010